Jag behöver en bit av Jesus kors.
Någon som kan avvara en flisa?
I dag handlar bloggen om …

Den som inget har att säga gör bäst i att hålla truten. Tyvärr behärskar alldeles för få den konsten och nu sällar jag mig till skaran som öppnar glufshålet fast hon inte borde.
Välkommen till tomheten. Det är nämligen tomt ute, tomt inne, tomt i själ och tomt i sinne. Den lilla krubban med Jesuslika idéer är en urgröpt hålighet. Inte ett endaste halmstrå kurar på botten.
Fyller på med solpromenader och hopp över litet skoterspår, men det hjälper föga.

Med det sagt så är jag ändå lyckligt lottad. Just nu är jag inte i behov av nya idéer och skrivkramp har jag aldrig haft.
Jag tror helt enkelt inte på skrivkramp.
Det är rent hitte-på.
Ungefär som utmattningssyndrom då, tills det drabbar en själv.

Jag har aldrig, varken som journalist eller i mitt hobbyskrivande, haft skrivkramp. Självklart vill jag nu ta i trä. Instinkten säger att jag borde svanhoppa mot första bästa stubbe på tomten. Men, så fungerar det ju inte, det vet till och med jag. Därför måste jag a.s.a.p. lägga vantarna på ett par fibrer från bördan som Kristus släpade upp på Golgata.
Någon som sitter på ett lager? Så ja, fram med det bara. Har Swish.
Jag vill helst ha en bit av den lodräta balken (den förbinder djupet med andligheten, vilket låter hälsosamt). Men den vågräta går också bra. Just nu knackar jag på köksbordets ketchupfläckade björklaminat, tillverkat i Kina, så det är inte läge att vara kräsen. Antagligen hava detta knackande icke korrekt effekt, men i dagsläget vågar jag inte utesluta någonting.
Allt är värt ett försök.
Magnesiumtabletter, till exempel. Och lättsaltade chips med dip.

Det är där jag hänger fast, vid hoppet om att torkan inte ska utökas till skrivkramp och göra åverkan på arbetet med mitt nya manus.

Efter färdigställandet av förra manuset, kraschen med det nya och vårsolens inträde är jag trött på ett sätt som får Ior att framstå som sprallig. Varje timmes skrivande är ett möte med Dracula där jag får släpa mig till blodbanken efteråt och fylla på omloppet (även om jag för tillfället verkar få snåla studenters blaskiga bakfylleblod).
Jakten på nya metoder för att effektivisera produktionen har lagts på is.
Permanent.
Jag har insett att den metod som ändå fungerat i alla år antagligen gjort det för att den är bäst för mig. Jag har döpt metoden till ”sluta laga det som är helt”.

Vilka erfarenheter har du av skrivkramp och idétorka?
Och har du några tips för att vända hjärnskutan i idérik riktning igen?
Som du ser är jag i alla fall on top of things när det gäller Jesus kors.

Sedan senast har jag fått besked av agenturen jag väntat på, ett lite utförligare till och med. ”Du skriver mycket bra och vi sugs snabbt in i din berättelse” och ”(…) beslutat att tacka nej till att representera verket, trots uppenbara kvalitéer”. Har fått lära mig att relationsromaner behöver vara väldigt unika för att motivera en utlandssatsning.
Svampar ändå åt mig de lyxiga orden, som i min översättning betyder ”grattis, du är inte helt jävla värdelös”.
Mitt trötta energiomlopp behöver definitivt lite sådan pepp-dopning nu när jag puttrar vidare mot soluppgången som ändå anas vid horisonten – bara inte det gamla sjömansordspråket ”red sky at morning, sailors take warning” gäller även i skrivlivet … Det återstår att se.

Ha en fortsatt fin vår, min vän! ❤

/ Marie, mittskrivliv@gmail.com

Annonser