När utmanade du dig senast?
Vad upptäckte du då?
I dag handlar bloggen om självkännedom.

En människa kan aldrig känna till de egna styrkorna bortom det hon utsatts, utsätts eller utsätter sig för. På samma sätt som vi känner andra genom oss själva känner vi också oss själva genom våra erfarenheter.
Den som aldrig är med om någonting, och aldrig tar sig an utmaningar, får helt enkelt inte samma chans att bli bekant med sin egen kapacitet och sina svagheter.
I det bitvis plågsamma som är livet finns visheten, och i modet som får oss att våga finns lärdomarna. Jag vågar påstå att även de mest fasansfulla saker vi är med om lämnar någonting värdefullt efter sig, om vi vill och vågar se det.

Vad an denna pretentiösa inledning?
Har jag skapat fred på jorden eller botat alla sjukdomar?
Nej. Jag har skrivit ett råmanus bad-ass-snabbt.
Same, same but … verkligen inte alls same.

Jag har genom råmanusprocessen ökat min självkännedom.
Mina tidigare manus har jag pillat på med i år och dag, den här gången skulle jag skriva ett råmanus på tolv veckor. Tolv. Veckor.

Under 2006 spenderade jag en månad på Nya Zeeland. En no holds barred-resa där jag sa oh yes till allt. Jag hoppade fallskärm i solnedgång – ja, på inläggets bild är jag hög som ett hus på adrenalin vilket jag fortsatte vara i tre dagar – skärmflög och forsrände en klass femma bland mycket annat.
Jag vet att jag är lugnet självt på 13 000 fot, före fritt fall. Jag är okej med att eventuellt välta i svinkallt rasande vatten. Jag vet också att det värsta jag kan tänka mig är att berätta för en forsränningsguide vilken min favoritställning är i sängen, jag vek mig inte ens när han hängde ut mig ur flotten och hotade att skicka ner mig till Stilla havet i torrdräkt och flytväst. Där går liksom min gräns, fick jag lära mig.

Kära bloggkollegan Annika tyckte att ”det var rimligt” att skriva ett råmanus på tolv veckor och jag ska villigt erkänna att det utlöste en svag panik hos mig. Rimligt?! Är människan inte klok! För henne är det kanske rimligt, men för mig är det K2!
Jag besteg K2. På sextiotre timmar fördelat på tjugonio dagar spridda över tio veckor. Så nu vet jag att jag klarar det också. Nästa gång när någon skrivande människa meddelar mig med darrande knän att den ska skriva ett råmanus på tolv veckor så kommer jag att vara Annika och bara ”ja, men det låter rimligt”.
Jag utmanade mig och lärde mig någonting nytt om mig själv, hur fantastiskt är inte det?

Just nu spenderar jag dagarna korrekturläsandes ett grymt manus, vilken ynnest. Det finns så jäkla mycket talang där ute och det är underbart att få ta del av den och hjälpa bra grejer att bli ännu bättre.
För en vecka sedan blev mitt ”gamla” manus färdigt också. Det är skickat till två agenturer för att se vad de säger – hyser inga illusioner om att bli antagen. Och om åtta veckor, eller när jag fått svar därifrån, skickar jag det till förlag.
Snälla håll tummarna!

När lärde du dig någonting om dig själv senast? ❤

/ Marie, mittskrivliv@gmail.com

Annonser