Vi som bloggar om skrivandet är huvudpersoner.
Våra anhöriga är bikaraktärer i det ständigt pågående dramat.
I dag skriver jag med dem i åtanke.

Sedan jag i somras inledde min mer seriösa satsning på skrivandet har ett och annat gått upp för min käresta. Bland annat att det inte alltid är så himla roligt. För mig, alltså.
Att vara en kreativ person är sällan fyra bugg, en coca-cola, fräck musik och romantik. Det kommer med en del brottningsmatcher och motståndarna är allt från det deffade självförtroendet till problemlösningsbroilern. Tunga killar. Fett bråkiga.
Detta är inget utdrag ur en Stockholm noir-roman.
Bara simpel Åsen noir.

Förra helgen åkte jag och sambon väldigt mycket bil och likt den relationsstärkande vargflocksvandringen fungerar bilresor lite på samma vis. I bilen blir samtalen dopade med den kraftfulla drogen tid.
Åtta timmar i bil leder oundvikligen till nya djup.
Lite som övningen ”hitta på tio idéer till”. Sedan tio idéer till. Sedan tio till. Sedan tio till. Sedan börjar det spåra ur. Boom! Då dyker en extra smart idé upp. I teorin i alla fall. Lite så fungerar våra bilresor, fast idéerna kommer i form av insikter.

Insikten min sambo kom till den här gången var att det inte alls kommer att bli annorlunda om jag blir utgiven. Skrivandet kommer aldrig att kunna klacksparkas. Den kreativa processen innehåller oundvikligen mentala utmaningar och då är det faktum att jag pratar om och med mina karaktärer på ett sätt som eventuellt skulle behöva medicineras en detalj i sammanhanget.
Insikten jag kom till under resan var att jag nog inte berättat vad detta ”satsa mer på skrivandet” egentligen betyder i verkligheten. Oops …
Jag har bara antagit att han förstått. För mig, som levt detta skrivliv i tjugo år, är det självklart. Och han har varit med, sett, upplevt, diskuterat, bollat. Men alltså inte greppat att det är så här det alltid kommer att vara.

Det. Kommer. Aldrig. Att. Ta. Slut.

Aldrig. Det är ett kompromisslöst käftsmällsord. Vi snackar tjugofem to life, utan chans till villkorligt.
Älskling … vill du dela cell?

Sticker

Häromdagen ringde sambon från affären för att kolla om det var något mer än bananer och mandelmjölk som skulle inhandlas. Jag var inte alls med, för jag var djupt inne i manuset. Balls deep, som de säger i Mtv:s relityserie Geordie Shore.
Nej, detta är inget uttryck jag normalt sett slänger mig med. Se inläggets märkning, för första gången i bloggens historia.
Va? Ja, men det har väl hänt att jag sett Geordie Shore. Slaviskt. I flera år.

När han kollat av det viktigaste – är du ledsen? Ja, jag låter tydligen ledsen när jag har flow – så lade vi på. Han kom hem. Jag fortsatte vara ”i min egen värld” (låter trevligare än det hotellinspirerade checkat ut eller det Startrekkiga zonat) tills det var dags att sova.
På natten drömde jag att han skaffade ett argt lodjur och gjorde slut.
Ridå.

Okej. Jag kan ha sagt att jag behövde ”få detta med skrivandet ur systemet”.
Så kan det ha varit. Ja, när jag tänker efter, så var det nog.
Jag minns att jag använde liknelsen ridningen = jag lärde mig rida; hade foderhäst; blev avkastad; slutade rida; gick vidare med mitt liv; ångrade mig inte en dag.
Med skrivandet är det väl inte riktigt på samma vis, är jag rädd att jag nu måste erkänna. Jag har redan blivit avkastad och suttit upp så många gånger att rädslan är puts väck. Älskar att rida! Ja, eller skriva, menar jag såklart.

Återstår att se om jag blir ersatt av en aggressiv lynx lynx framöver, eller hur vi ska ha det.

Hur påverkas dina nära och kära av ditt skrivande?

I övrigt går bilen bra, så att säga. Ett manus är på testläsningsomgång två av tre (nervöst) och råmanus för nästa historia är påbörjat (pepp).

Ha det fint och ta hand om er ❤

/ Marie, mittskrivliv@gmail.com

Annonser