Precis som livet går skrivandet upp och ner.
Ibland som på räls, andra gånger trögt stånkande.
I dag handlar bloggen om angreppssätt.

Har du levt?
Om svaret på den frågan är ja så kan du sluta läsa, du vet sannolikt redan allt om det jag skriver här nedan.
Om svaret är nej blir jag orolig. Preppingen inför zombieapokalypsen är nämligen i sin linda och jag har än så länge bara en miniyxa och en tung, grön presenning.

Jag ska i denna veckas inlägg börja djupt (livet) för att successivt klättra uppåt (jellybeans).
Den som levt vet att det stundtals kan vara svårt att motivera sig gällande meningen med det hela. En del upplever sig få svaret på frågan när de får barn, några andra när de får tusen följare på instagram. Alla har sin kopp te.
Jag ställdes rejält mot väggen av en småsnorig liten pojke för några veckor sedan. Ute på en oskyldig promenad stötte jag ihop med livsgurun i cykelhjälm. Han stannade och inväntade mig, intet ont anandes log jag mot honom och han tog sats:
”Vems mamma är du?”
Jag fortsatte le och förklarade att jag inte har några barn, frid och fröjd. Han funderade en stund.
”Vad har du då?”
Här är betoningen viktig. Det var ingen oavsiktlig kritik från livscoachsmurfen. Det var en högst rimlig och ärlig fundering som jag tog med mig och fortsatte grunna på. Vad har jag?
Det självklara svaret är ju livet! Så, livet kan vara meningen med livet. Alltså den resa som börjar med födelse och slutar med död, mellan vilka händelser det sker en faslig massa saker. Ett slags inverterat cirkelresonemang.
Förutsägbart, tänker kanske du nu och gör dig redo att stänga ner min blogg. Mycket möjligt, men samtidigt har du fel, fel, fel.

Allas våra liv innehåller en uppsjö dramatik. Ibland outhärdlig som den definitiva döden, ibland stormande skön som den stora kärleken. Båda källor till fin inspiration kan jag vittna om.
Det handlar om angreppssätt. Livet, och det som sker under tiden det pågår, kan hanteras på olika vis. Saker och ting kan ses från olika vinklar, ta kort- eller lång tid att lösa alternativt hantera och denna hantering kan i sig vara mer eller mindre framgångsrik. En källa till diverse visdomar eller ett svart hål. Sällan vet jag före jag försökt.
Observera att jag skriver från en plats av någorlunda psykisk hälsa, jag snackar inte om att kliniskt deprimerade ska rycka upp sig och spana med jaktkikare efter the silver lining. Okej, ville bara vara tydlig med det.

Att jag tillåtit mig att fascineras av även de mest plågsamma saker som hänt mig är mitt livs största gåva, den förmågan. En räddning, rent av. Jag är forskare i min egen vetenskap och upptäckterna revolutionerar och vidgar uppfattningen om mitt universum.
Den som kan gå igenom jobbiga perioder och se lärdomarna kommer oundvikligen stärkt ur dem.
Detsamma gäller med livet i livet, det vill säga det underbara skrivlivet.
Jag är inne i en metodmässigt problematisk redigeringsfas. Den tär allvarligt på mitt skrivsjälvförtroende. Sammanfattningsvis kan den beskrivas så här: vad fan sysslar jag med?

Runkeeper
Vägen är rak, jag irrar lite, men följer den i alla fall skapligt. Ungefär som Runkeeper registrerar mina promenader.
Den som levt vet att saker och ting löser sig. På andra sidan kommer jag att ha lärt mig någonting värdefullt, hur hopplösa saker och ting än känns.
Jag har dunkat huvudet i betongväggen fler än en gång och fått hämta en rejäl mejlselhammare för att med ett vrål gå loss på skiten tills det bara är smågrus kvar.

Min metod för att hantera svackor i skrivandet är densamma som i livet. Jag tar ett steg tillbaka, plockar ut problemet i ljuset, håller upp det, sortera bland alternativ och ber andra om råd.
Sedan väljer jag en lösning att testa. Fungerar inte den så plockar jag fram nästa. Och så fortsätter det.

Och när allt blir jobbigt på allvar så messar jag en skrivkompis. Är det riktigt illa äter jag jellybeans. Långsamt. En färg i taget. Blå först, bruna sist.
Det finns alltid en väg tillbaka, att jag sedan Runkeeper-karte-vinglat kors och tvärs gör faktiskt ingenting, så länge min blick är höjd vet jag att riktningen är rätt.

Vad gör du för att muntra upp dig själv och tanka energi när du är inne i en jobbig fas i ditt skrivande eller livet?

Den här veckan ska jag peppa mig med rolig testläsning och låta mitt eget manusarbete vila lite. Ha det fint vänner ❤

/ Marie, mittskrivliv@gmail.com

Annonser