Att få uppriktig feedback är en vacker gåva.
Men ber jag om den måste jag kunna ta den också.
Veckans inlägg handlar om vikten av rätt fokus.

Vill jag upp på berget eller ska jag krafsa runt i grönskan på sluttningen? Det gäller att bestämma sig.
För oss som skriver är feedback en viktig parameter. Att få, men även att ta till sig. Utan att för den sakens skull tappa fokus.

I arbetslivet pratas det mycket om konstruktiv återkoppling, i mitt tidigare liv som chef och arbetsledare ingick det att ge sådan till medarbetare. Exempelvis förslag på vad de kunde göra för att höja sin lön. Det var inte alltid roligt och någonting jag lärde mig om människan var att även om vi ber om ärlighet är det inte alls säkert att vi står pall för att höra den.
En god livsregel är att inte be om sådant vi inte vill ha. Det blir inte bra för någon. Ber vi om feedback måste vi också rusta oss för att hantera den konstruktivt, för vår egen skull men även för – i det här fallet – testläsarens.
Vem vill testläsa igen åt en surpuppa? Inte då jag.

Eftersom jag i hela mitt liv jobbat med texter – skrivit dem själv, petat i andras, korrekturläst, rättat och ifrågasatt – så har jag en förvärvad distans. Jag har tvingats lära mig eftersom jag vet att fler ögon gör alla texter bättre. Alla. Många rutinerade journalister jag känner som skriver skönlitterärt har ungefär samma infallsvinkel: jag är inte min text.
Det låter kanske kallt och hårt, som om det saknas brinn, men ingenting kunde vara längre från sanningen. Det handlar dels om respekt för texten i sig, en skyldighet att göra den så bra som möjligt, dels om respekt för oss själva, en sorts yrkesstolthet.
Men ändå … är det inte skillnad? Är det inte extra jobbigt att få kritik för någonting jag själv hittat på?
Självklart! Efter det första stygnet som oundvikligen kommer när en idé kritiseras kommer insikten om hur mycket jobb som återstår. Det är tufft. Det är som affekt och känsla. Affekten är blixtsnabb, känslan en mer utdragen effekt.
Feedback innebär ofta mycket mer arbete. Å ena sidan av det mer övergripande slaget som: vill jag använda mig av hela feedbacken, delar av den, vilka delar i så fall? Finns det något i den som korrelerar med min egen magkänsla? Eller är jag så säker på det jag gjort att jag väljer att köra på? Å andra sidan det faktiska arbetet med att skriva om, fördjupa, förtydliga o.s.v.
Och all feedback måste inte leda till en förändring av manus. Den måste däremot övervägas i relation till mina egna åsikter och avsikter.
Det tycker jag är jobbigt.

För en månad sedan skrev jag ett inlägg om testläsare. Nu är jag inne på motsatsen, att bli testläst. Det finns saker att tänka på när man blir testläst och detta är mina högst personliga åsikter, baserade på egen erfarenhet.

1) Ta det inte personligt. Jag är inte min text. Ja, jag har skrivit den men den säger ingenting om mig som människa. Dålig text är inte lika med dålig människa. En text går dessutom alltid att jobba om så den blir bättre. Det betyder inte att jag blir en bättre människa för det. De tu höra icket ihop.
2) Testläsaren vill väl. Jag har valt mina testläsare med omsorg. Därför vet jag att ingen är ute efter att sänka mig, ingen vill regna på min picknick. Att de vill väl betyder också att de är ärliga, rakt och brutalt. För det ska jag vara djupt tacksam, det är en konst.
3) Gå inte i klinch. Testläsaren förstår inte upplösningen, tycker att något är icke trovärdigt, att historien är osannolik. Vad jag INTE gör då är att kasta mig på telefon eller mejl för att förklara. Det är vad det är. Jag accepterar feedbacken och omvandlar den till arbetsmaterial – eller avfärdar den om jag i ett väl grundat beslut kommer fram till att den är uppåt väggarna. Gör jag det anlitar jag sannolikt inte samma testläsare igen.
4) Bolla. Testläsaren är näst efter mig den största experten på min text. Var inte rädd att fråga, testläsaren tycker inte det är jobbigt. Om jag fastnat så finns det en till person som tänkt väldigt mycket på handlingen i min historia och garanterat har en hel del att tillföra. Använd! När jag får vara bollplank tycker jag alltid att det är fantastiskt kreativt och kul.
5) Svara på frågor. Om testläsaren ställer frågor svarar jag på dem. Inte retoriska frågor, utan riktiga frågor. Det tycker jag är respektfullt och det visar att jag bitit tag i feedbacken och tagit mig samma tid att gå igenom den som testläsaren lagt ner på att ge den. Obs! Det är oftast bara ett fåtal frågor av denna karaktär. Se punkt 3.
6) Be om omläsning. Förra veckan fick jag veta att en novell jag skrivit var rent (detta är mitt ord) dålig. Väl uttryckt genom ett gäng frågor och påståenden som fick mig att se alla brister anlände feedbacken som en uppfriskande bildlig lavett. Jag skrev om rejält och en omläsning visade att jag lyckats få upp novellen på banan, helt och hållet tack vare feedbacken. Men det kan vara svårt att veta om texten blivit bättre eller rent av sämre, därför är omläsning oerhört mycket värt.
7) Ge feedback till testläsaren. Här tänker jag främst på hur testläsaren kommenterar texten, är det på ett sätt jag förstår? I mitt fall tycker jag exempelvis om att ha allt på sidan av dokumentet, i de små rutorna i Words kommentarsfunktion. Peta inte i texten. Det är också så jag själv gör, när inget annat är bestämt. Om testläsaren visar sig vara allmänt opedagogisk = jag förstår inte feedbacken: då byter jag testläsare.

Förra tisdagen fikade jag med min vän Åsa, hon som gav mig den bildliga lavetten för en novell jag skrivit. Vi brottades mentalt under journalistutbildningen och tycker oss känna varandra rätt väl. Vi vet att vi vill varandras bästa. Ändå är detta med feedback svårt, kanske särskilt när det handlar om en vän, journalist eller ej.
Så, att tala ut om detta med feedback är ingen dum idé. Min filosofi är no holds barred, för att osökt dra en kampsportsliknelse. Kritiken kommer från en varm plats, den ska inte kvävas genom att lindas in i en mjuk filt av hänsyn. Feedback är hårdvaluta ämnat att ge resultat. Ge mig den som en utmanande djupledsboll att löpa på!

Okej, nu spårade det ur med sportliknelser. Förlåt.
Vad jag vill ha sagt är att det handlar om fokus, det är det enda som betyder något när testläsaren väl sagt sitt. Inget annat än fokus.
Vad vill jag?
Hur mycket vill jag det?

FOKUS!

Vad tänker du om detta med att få och ge feedback? 

Nu ska jag snart ge mig i kast med omskrivning tre av mitt synopsis. I helgen bollade jag nämligen igenom version två med sambon, som kom med både goda idéer och påpekanden som: hur många gånger kan en tonåring egentligen få vifta med en kniv innan någon vidtar åtgärder? Rimlig fundering, jag stryker ner antalet viftningar till en.
Jag är glad över att ha någon att bolla idéer med, före jag börjar skriva. Önskar jag hade speciella testläsare för det, på sikt kanske jag kan hitta sådana också.

Tack för att du läst, önskar dig en fortsatt fin vecka ❤

/ Marie, mittskrivliv@gmail.com

Annonser