Jag har påbörjat en lång och skrämmande vandring.
Och jag har ingen aning om hur, eller var, den slutar.
I dag handlar bloggen om lögner och brinnande celler.

Jag har under veckan som gått kommunicerat med en skrivkollega som, precis som jag, satsar på skrivandet. Satsar, det ordet får oss båda att rysa. Ordet satsar betyder underförstått att det går att vinna något. Eller förlora.
Att följa sitt hjärta är att ta en risk, att jaga efter drömmen innebär att jag måste blotta mig. Det modet, modet att våga, är faktiskt en seger i sig. För vad är det värsta som kan hända?

Mitt beslut att ge mitt skrivande en seriös chans föregicks av åratal av överväganden och funderingar. Det var inget spur of the moment, väldigt lite let’s go crazy, ännu mindre living on the edge och faktiskt noll nu kör vi över kanten Thelma.
Första gången jag satte de magiska orden på pränt, jag vill bli författare, var jag sjutton år. Precis som för många av er andra har det skönlitterära skrivandet funnits med mig i alla år. Den enda konstanten genom infall, uppbrott, karriär och förfall.

Min utmattningsdiagnos blev för mig en knuff i rätt riktning, framtiden antog formen av en tratt och längst ner spolades jag ut i mitt mest råa format. Urjaget fick ta sig en titt i spegeln.
Upplevelsen av att varje cell i kroppen vibrerar och brinner, känslan av att vara på väg att dö, av att kroppen på riktigt tänker ge upp, gör någonting med en människa. Den gjorde i alla fall någonting med mig.
Allt som återstod var en enda fråga: vad är viktigt?
Att leva. Att våga.

Hur går detta ”att våga” för mig då? Det är en rimlig fundering.
Det går bra, tack. Jag skriver varje dag, första manuset i denna satsning vilar just nu, och arbetet med det andra har påbörjats. Inga konstigheter.

Det går också dåligt. Väldigt dåligt.
Fast på ett helt oväntat sätt. Jag ljuger nämligen skamlöst för folk om vad jag gör. Mina favoriter: arbetslös eller sjukskriven.
Jag är varken arbetslös eller sjukskriven, så varför låtsas jag då vara det? Det är här jag blir en liten socialpsykologisk studie alldeles i mig själv.
Jag träffade en gammal kollegas son, en bit av samtalet som följde:
”Jaha, så du jobbar här nu, vad roligt, hur trivs du?” frågar jag.
”Det är superbra”, säger han. ”Vad gör du nu för tiden då?”
”Va?” Av någon anledning är jag totalt oförberedd på den frågan. ”Jag gör … ingenting. Är väl … arbetslös …”
”Så du glider runt?” frågar han och gör en smooth-rörelse med handen.
”Ja, typ …”

JAG GLIDER VÄL FÖR FAN INTE RUNT!

Så, varför ljuger jag? För att det är enkelt. För att jag slipper förklara mig.
”Jaha, du är arbetslös, trist. Du får säkert ett nytt jobb snart.”
”Jaha, du är sjukskriven, trist. Hoppas du mår bättre snart.”
”Skriver du en bok!? Om vadå? På vilket förlag? Får du betalt för det? När kommer den ut? Kan man köpa den? Kommer den finnas på biblioteket?”
Det blir så många följdfrågor. Så många.
Jag tar heller att någon tycker synd om mig. Jag tar alltså hellre de i-bakhuvudet-tankar jag vet dyker upp: Hon ser inte direkt sjuk ut, gå där och kosta skattepengar.
Jag tar hellre detta, det är värt det, för jag orkar inte förklara hur ytterst små chanserna är att bli utgiven, jag har inte tid. Jag orkar inte förklara att jag fått möjlighet att ge mitt skrivande några år och att dessa år – potentiellt, i andras ögon alltså – kan visa sig helt bortkastade. Jag har annat att göra.
Men jag jobbar på saken. Under tiden ger jag mig fripass, för energin behövs till rätt saker. Och vad andra tycker och tror på vägen är trots allt inte så himla viktigt.

Det är mitt liv och jag ska leva det, sedan är det min död och jag ska dö den.

Forskning visar att risken att drabbas av hjärtkärlsjukdom och cancer ökar efter utmattningssyndrom. Diagnosen är inte att leka med. Det har bland annat att göra med cellernas förnyelseförmåga, de pyttesmå liven blir så försvagade att de under sjukdomstiden inte alltid kan reparera sig. Och den arbetsgivare som söker stresstålig personal söker i verkligheten personal som är villiga att förhärda blodkärlen och åldras fysiskt i förtid, det kan ju vara bra att känna till.

Livet kommer inte med garantier. Inte heller är det oändligt. Med lite perspektiv blir det ganska tydligt och så länge det finns liv finns det hopp.
Vad är det värsta som kan hända?

Detta är min brottningsmatch för tillfället, vilka är dina utmaningar?
Om du har några, för det är ju inte alls säkert. 

I övrigt består mitt skrivliv just nu av manusvila och filande på synopsis. Läste på Kristinas blogg om detta med sexscener, mitt nästa manus kommer att innehålla en sådan och jag fick en liten kickstart i funderingarna på den i och med hennes inlägg. Du hittar det här.

Jag önskar dig en fin vecka ❤

/ Marie, mittskrivliv@gmail.com

Annonser