Letade efter en gammal kamera, för att se hur det ser ut i badrumsväggen.
Nej, ingen uppenbar logik i det.
I dag handlar bloggen om pinsamma manus och nyttigt självplågeri.

Den våldsamma vårstädningen i helgen orsakade ett läckage under tvättstället. Det var visserligen litet, men väckte en oproportionerligt stor ångest till liv i mig vilket i sin tur ledde till att jag rev ut grejer ur kartonger, lådor och skåp i vild panisk jakt efter den gamla digitalkamera som användes för att dokumentera husbygget.
Hur ser det ut i väggen?! Ja, det var den stora frågan. Nu läckte det inte i väggen, men frågan kändes ändå akut att svara på.

”Har Mitt skrivliv blivit Mitt husliv?” undrar kanske du nu.

Stopp! Nej! Detta är fortfarande en skrivblogg och inlägget handlar om manusen jag hittade mitt i allt slitande, rivande och digitalkameraletande. Så medan sambon låg på rygg under tvättstället i badrummet satte jag mig till rätta i soffan med blossande kinder och kallsvetten rinnande från armhålorna och ner längs sidorna. Han kunde vänta!
Överfallet framför kunde det inte.

Ja, det var så det kändes, som ett överfall. Intet ont anandes råkade jag ut för de tre manus jag hittills skickat till förlag och, ännu värre, följebreven. Och en hel bunt refuseringar.
Med darrande händer… nej, inga darrande händer, inget snett leende heller (bara de där röda kinderna och svettutbrottet var på riktigt) bläddrade jag och läste lite här och där.

  • #1: Generationsroman. Tjej reser genom Europa och råkar ut för saker. Mitt i blir det en deckare en stund när någon mördas. Några sidor spänningsroman i slutet, tjejen får kvällstidningslöpsedlar.
    Poäng: Oklar, och då är jag snäll.
    Tema: Högst oklart.
    Reflektion: Pinsamt! Samma korta meningar hela manuset. Konstiga metaforer. Krystat och ansträngt. På riktigt, löpsedlar? Skärp dig!
    Följebrevet: ”Jag, jag, jag, se mig, jag vill, jag tycker det är kul att skriva, jag tror att det är skitenkelt att bli författare, nu kör vi.”
  • #2: Chicklit noir/tramssjälvömkan. Tjej håller på att jobba ihjäl sig som chef i en mansdominerad bransch där hon kränks på löpande band. Hej mitt liv, med en twist. Hej terapimanus.
    Poäng: Oklar.
    Tema: Arbetslivshelvetesjävulen/duktig flicka-syndromet.
    Reflektion: Lite mindre pinsamt! Språket är ok. Typ.
    Följebrevet: ”Jag är en produkt som förstår marknaden, skriver för att sälja, okej att det är en deppig jävla historia utan silver lining men den kommer sälja som smör.”
  • #3: Relationsdrama/feelgood/hjärtasmärta. Fucked up tjej vars mor dött tio år tidigare får chans att lära känna sin hittills frånvarande far. Han ska dö. De lär känna varandra. Han dör. Hon har funnit frid. Happy ending!
    Poäng: En rätt fin men tråkig historia om relationer.
    Tema: Förlåtelse.
    Reflektion: Jag är inte helt obildbar, dock fortfarande pinsamt. För långt. Klar snarkvarning. Jag behärskar inte relationen som fenomen tillräckligt för att göra manuset bra, jag är inte en nog bra författare.
    Följebrevet: ”Här är mitt manus, det här är jag. Gör som du vill med den infon, kommer fortsätta skriva ändå. Återkommer!”
  • #4… det manus jag pysslar lite med nu, när orken finns. Om trenden håller i sig lär det i alla fall inte bli sämre. Hoppas jag.

Vad vill jag då ha sagt med denna långa lilla historia? Jo, att det finns en poäng med att spara gamla manus.
En motivationspoäng!
För hur tradigt det än kan kännas att skriva manus efter manus, refuseras, ifrågasätta sin egen mentala status, sin egen självbild, sin egen förmåga till självkritik, så händer det någonting på vägen… Det blir oundvikligen bättre. Det är i alla fall min erfarenhet.

Vilken är din?
Vilken relation har du till gamla manus?

Avslutningsvis undrar du kanske om jag till slut hittade digitalkameran?
Jo, det gjorde jag.
Men jag fann något mycket viktigare på vägen, nämligen skrivpepp och hopp. Det tänkte jag hänga fast vid, åtminstone en stund till.

/ Marie, mittskrivliv@gmail.com

PS: Jag nämner inget om Sthlm för så många andra gör det mycket bättre. Ändå kan jag inte låta bli att känna mig dum i huvudet som skriver om skrivandet istället för det som hänt… Men det är mitt sätt att bidra till att vi ska fortsätta leva som vanligt.

Annonser