Antal ord, målmedvetenhet och progress. Känns det igen?
I dag ska bloggen handla om precis det.
Fast tvärt om.

I skrivkretsar är det lätt att drabbas av prestationsångest. Det gäller att se upp, så skrivandet inte blir en tävlingsgren, en fajt med väderkvarnar.

En vän som är läkare reflekterade för en tid sedan kring detta med hög prestation och sa att en person som arbetar 120 procent och sedan blir sjukskriven en eller flera gånger p.g.a. utmattning gör sig själv en rejäl otjänst. Dessutom arbetar vederbörande antagligen sammantaget mindre än den som tuffar på år ut och år in i lämpliga 80 procent av kapaciteten. Det gav mig en tankeställare. Allt behöver inte vara så pressande och stressande när livet levs hand i hand med långsiktigheten.

Så… om man vill vara den ”duktiga flickan”, som många av oss omedvetet vill, är det alltså bättre att ta det lugnt och tänka hållbarhet snarare än maxad effektivitet.

När det gäller skrivandet har jag alltid slitit som besatt i perioder och sedan blivit rädd för datorn. Har sammantaget antagligen fått mindre gjort än den som skrivit en halvtimme om dagen – och det har varit plågsamt jobbigt.

Alla har vi läst om pomodoros och surfningsförbud för att få de förbenade orden skrivna.
Men tänk om man skulle vända på det? Börja ojobba!

Det visade sig att (minst) en av alla mina viktiga bloggvänner har samma bekymmer med förmågan/bristen som innebär att kunna skriva oavbrutet i timmar och stänga av allt fysiskt som pockar på uppmärksamhet. För vem behöver äta eller besöka damrummet när det finns ord att skriva, en historia att berätta?
Jag läste ett klokt blogginlägg av Annika här och hon lärde mig en ny metod, som handlar om begränsning av skrivandet. Att tvinga sig att sätta punkt.

Eftersom jag lärt mig äta regelbundet genom att ha en skalmansk mat- och sovklocka var det nu dags för nästa steg: kontrollerade redigerings/skrivpass, begränsade- och icke dränerande pass.
Så nu tar jag hjälp av timer och jag får sitta max 30-45 minuter i taget, inte en sekund mer. Oavsett hur mycket jag vill. Heja mig! Och tack Annika!

De flesta av oss som skriver har inga problem att pressa och piska på sig själva. Det är ofta den talangen som gör att vi lyckas bli klara. Igen och igen. Därför vill jag lansera ojobbandet som ett nytt sätt att bli färdig, samtidigt som vi tar hand om oss själva.
För hur fantastiskt låter det inte att slita mindre och få mer gjort? Jag är säker på att det går – för jag har precis gjort det då min livssituation de senaste åren inte tillåtit några fullkomligt uttömmande skrivpass. Jag har sett skrivandet som rekreation snarare än prestation, och oj vad det varit givande.

Har du någon speciell metod du använder för att minska prestationspressen samtidigt som du får saker gjorda?
Tipsa gärna!

/ Marie, mittskrivliv@gmail.com

 

Advertisements