Antal ord, målmedvetenhet och progress. Känns det igen?
I dag ska bloggen handla om precis det.
Fast tvärt om.

I skrivkretsar är det lätt att drabbas av prestationsångest. Det gäller att se upp, så skrivandet inte blir en tävlingsgren, en fajt med väderkvarnar.

En vän som är läkare reflekterade för en tid sedan kring detta med hög prestation och sa att en person som arbetar 120 procent och sedan blir sjukskriven en eller flera gånger p.g.a. utmattning gör sig själv en rejäl otjänst. Dessutom arbetar vederbörande antagligen sammantaget mindre än den som tuffar på år ut och år in i lämpliga 80 procent av kapaciteten. Det gav mig en tankeställare. Allt behöver inte vara så pressande och stressande när livet levs hand i hand med långsiktigheten.

Så… om man vill vara den ”duktiga flickan”, som många av oss omedvetet vill, är det alltså bättre att ta det lugnt och tänka hållbarhet snarare än maxad effektivitet.

När det gäller skrivandet har jag alltid slitit som besatt i perioder och sedan blivit rädd för datorn. Har sammantaget antagligen fått mindre gjort än den som skrivit en halvtimme om dagen – och det har varit plågsamt jobbigt.

Alla har vi läst om pomodoros och surfningsförbud för att få de förbenade orden skrivna.
Men tänk om man skulle vända på det? Börja ojobba!

Det visade sig att (minst) en av alla mina viktiga bloggvänner har samma bekymmer med förmågan/bristen som innebär att kunna skriva oavbrutet i timmar och stänga av allt fysiskt som pockar på uppmärksamhet. För vem behöver äta eller besöka damrummet när det finns ord att skriva, en historia att berätta?
Jag läste ett klokt blogginlägg av Annika här och hon lärde mig en ny metod, som handlar om begränsning av skrivandet. Att tvinga sig att sätta punkt.

Eftersom jag under tvång lärt mig äta regelbundet genom att ha en skalmansk mat- och sovklocka inser jag att textproduktion och redigering måste behandlas på samma vis i mitt framtida skrivliv. 

De flesta av oss har inga problem att pressa och piska på oss själva. Det är ofta den talangen som gör att vi lyckas med saker. Igen och igen. Därför vill jag lansera ojobbandet, vi får saker gjorda, samtidigt som vi tar hand om oss själva.
För hur fantastiskt låter det inte att slita mindre och få mer gjort? 

Har du någon speciell metod du använder för att minska prestationspressen?
Tipsa gärna!

/ Marie, mittskrivliv@gmail.com

 

Annonser