En bok kan tilltala av olika anledningar.
Den kan väcka känslor, identifikation eller enbart underhålla.
I dag handlar bloggen om vad som är en berättelse och vad som är annat.

Jag har funderat på den fiktiva berättelsen och dess hörnstenar. Det finns som bekant en oerhörd bredd när det gäller både vad som kan berättas och hur, detta har fått mig att tänka till kring vad som gör berättelser bra.
Det är en subjektiv analys och jag gör den i relation till mitt eget skrivande. Jag grunnar för tillfället på var min historia fikar efter ledsamma fioler, var den får läsaren att plocka fram detektivhatten och om en skvätt tabasco skulle gagna anrättningen.

Olika sätt att berätta inom skönlitteraturen får också olika resultat.
En känslosam bok som vädjar till det självupplevda har hög chans att bli en hit bland just den grupp läsare som varit med om exakt det boken handlar om.
En bra berättelse, som inte spelar på sådana känslor, måste ha en historia som bär hela vägen in i mål – men kan självklart ändå använda sig av känslosträngarna, på samma sätt som en bok byggd på känsla har en historia.
En bra berättelse kan också vara den som briljerar med språk, med välgjord research och dramaturgi. Känslor av torrare sort kommer i gung.
En bra historia kan också vara rakt berättad, medryckande och enkel underhållning som är lätt att ta till sig.

Låter detta allmänt rörigt? Jag ska förklara vad jag menar genom några exempel.

Igenkänning: Camilla Davidssons trilogi om Emma
Första boken Under vintergatans alla stjärnor handlar om Emma, mitt i livet, som drabbas av utmattning och vandrar Caminon. Jag älskade den, det hade kunnat vara jag och jag sögs verkligen in i historien. Igenkänning är ett kraftfullt vapen.
Tredje boken Änglarna dansar i gryningen handlade SPOILER ALERT! bland annat om att Emma fick missfall. SLUT PÅ SPOILER ALERT! Läste en bokbloggare som fått boken sänd till sig, just eftersom hon sågat tidigare böcker, och hon älskade den – tack vare igenkänningen. Jag upplevde noll igenkänning och tyckte följaktligen inte att boken var någon höjdare eftersom känslan är designad att bära snarare än historien som sådan.
Motsvarigheten inom reality-tv är Ensam mamma söker. Det är hjärteknipande, verklighetstroget och sökande.

Berättelse & igenkänning: Kvinnan på tåget av Paula Hawkins
Boken handlar om en vanlig kvinna med problem, massor av problem. Här går det att identifiera sig i vid bemärkelse, det finns känslor som utanförskap och utsatthet som kan slå an en sträng hos de flesta. Samtidigt är vi inte Rachel och kan inte ta över hennes känslor rakt av och göra dem till våra egna, men vi förstår dem för vi har känt varianter av dem. Det är också en berättelse som är spännande och intressant, den håller mig som läsare på tårna.
Motsvarigheten inom reality-tv är Paradise hotel möter Big brother. Det är ensamt, trasigt och utsatt.

Berättelse: Gone Girl av Gillian Flynn
Boken handlar om en kvinna som försvinner, hennes man har kanske dödat henne? Men kvinnan är galen och har värsta masterplanen, slutet ställer allt på ända om och om igen och när boken är färdigläst känns det som en rejäl resa är avslutad.
Som läsare fascineras man av listen, av historiens twister, av författarens avgrundsdjupa fantasi. Och kanske finns det några som önskat de kunnat hämnas lika utstuderat på någon som skadat dem, men den gruppen är – förhoppningsvis – försvinnande liten. Inte mycket igenkänning med andra ord, däremot en bra historia, om än lång och jag har hört fler än en som gett upp efter ¾-delar.
Motsvarigheten inom reality-tv är Amazing race. Det är nervöst, lite rörigt och en jäkla resa.

Berättelse och underhållning: Camilla Läckberg, böckerna om Fjällbacka
Läckbergs böcker om författarinnan Erica Falck, som lägger näsan i blöt och löser brott som sker i och omkring den lilla orten på västkusten, är ren underhållningslitteratur som lockar en bred målgrupp. Jag kategoriserar böckerna i samma fack som paret Lars Keplers, Viveca Stens, Ninni Schulmans och Anna Janssons.
Som läsare sugs man snabbt in i en spännande historia, man serveras ett tempo som driver framåt och så småningom en upplösning med aha-effekt som lämnar en med en känsla av att man varit med och löst fallet.
Motsvarigheten inom reality-tv är Fångarna på fortet. Det är klurigt och spännande men ändå tryggt.

Vilken sorts manus skriver då jag på?
Ja, till att börja med kan jag stryka Gone Girl-varianten direkt, swosh bara. Detsamma gäller Läckberg & Co:s recept. Mitt manus lutar nog mest åt Kvinnan på tåget, med en splash av Davidsson. Detta sagt utan att jag i övrigt – på något vis – jämför mig med dessa författare eller deras verk.

Hur tänker du kring behovet av igenkänning i stort och – om du själv skriver – i relation till din egen berättelse i synnerhet?

Vill avsluta med att hälsa några nya följare välkomna!
Jag ser fram emot att ta del av era blogginlägg och eventuella synpunkter på mina.

Trevlig helg allihop! ❤

/ Marie, mittskrivliv@gmail.com

Advertisements