Det där känslan av att först vara ett geni, sedan sämst i världen.
I dag handlar bloggen om redigering och Dr Phil.

Som du som följt min blogg kanske vet har jag det senaste året skrivit om ett gammalt manus. Det aktuella manuset blev refuserat av flera förlag för några år sedan, jag lade det åt sidan och började – som vanligt – fila på nästa.
Sedan hände karriären och livet, som gav mig välbehövligt perspektiv.
Och Dr Phil, han hände mig också.

Jag tog mitt förnuft till fånga och insåg att om jag gör som jag alltid har gjort får jag det resultat jag alltid fått. Inte särskilt svårt att räkna ut, egentligen. Men det tog mig några år att inse det.

Först skrev jag om manuset, men följde historien. Kapade dialog, skrev om lite och suckade tungt. Det var kanske (antagligen) den tråkigaste historia (zzz) jag någonsin läst.
Inget bra betyg direkt. Vad göra?
Jo, jag fick rådet av en författare att ifrågasätta ALLT i manuset, och då menar jag ALLT. Resultatet har jag nu framför mig, en helt ny berättelse löst baserad på originalet.

I förra veckan gick jag i mål med det nya råmanuset och under helgen flyttade jag scener, förtydligade, gjorde en del research och skrev om hela inledningen för tredje gången sedan omarbetningen började. Jag var hög på framgången.
I ungefär tolv timmar.
Sedan började jag tvätta texten och nu är jag fylld av ett djupt självhat.
Hur många gånger kan man skriva ”så småningom” i en text? Hur många gånger kan en karaktär göra saker ”så gott hon kunde”? Varför verkar jag kasta in ”så mycket” i tid och otid? Vad är det för fel på mig?! Varför tror jag ens att jag ska hålla på med det här?
Där befinner jag mig nu, min enda tröst är att jag åtminstone inte använt ordet ”plötsligt” mer än en gång.
Alltid något.

Hur hanterar du dina känslomässiga svängningar under redigeringen eller skrivandet?
Om du ens har några…

/ Marie, mittskrivliv@gmail.com

Annonser