Upptäckte nyligen Alex Marwoods böcker och det var en angenäm bekantskap. Efter två avverkade titlar är jag sugen på mer.
I dag bloggar jag om pen names och genrer.

Onda flickor handlar om två kvinnor som delar en historia som fått blodet att koka på hela England. Ett relationsdrama med spänningsinslag, vill jag kalla berättelsen för. Det är ett lugnt tempo, få hastiga vändningar, men vackert tecknade porträtt av kvinnorna i fråga.
Onda flickor är första boken av tre hittills översatta till svenska, alla utgivna av Modernista. Den följdes av Granne med döden och Den mörkaste hemligheten.
Min favorit av de två jag läst är definitivt Den mörkaste hemligheten, eftersom den var mer spännande och hade twists & turns som inte gick att räkna ut på förhand.
Är det någon som läst Granne med döden?

Recensioner av Onda flickor hittar du på dessa bloggar: Bokdetektiven, Ingrid Elfberg, Helena Dahlgren, Lingonhjärta och Boksidan.

Alex Marwood blev som en del kanske känner till Alex Marwood först 2012, hennes egentliga namn – under vilket hon publicerat en rad titlar – är Serena Mackesy. På sin hemsida skriver hon att hon numera ”arbetar för Alex Marwood” och inte kommer att ge ut fler titlar under sitt riktiga namn.
Så kallade pen names är ganska vanliga i den engelsktalande världen. När pseudonymen inte handlar om att dölja sin identitet så rör det sig ofta om att författaren vill distansera sig från tidigare verk och göra en nystart.
För Marwood handlade det om att återuppfinna sig själv och börja skriva psykologiska thrillers. Hon har tidigare skrivit skräck, chick-lit, relationsdrama… ja, en salig röra helt enkelt.

I Sverige tror jag vi förknippar pseudonym, eller pen name, med anonymiteten – som den senaste diskussionen kring Elena Ferrante som Signerat Dezmin skrev om här. Eller med en PR-kupp (?) som i fallet Kepler/Ahndoril.
Men om vi breddar perspektivet och kopplar bruket av pseudonym till genre, till att skapa en viss förväntan, så kommer vi in på dagens fundering, som handlar om just genrer.
Är det viktigt att vara lojal mot ”sin” genre, alltså den allra första boken som ges ut?

Det är logiskt att författare antar en pseudonym för att slå sig in på en ny bana genremässigt – och göra en markering gentemot de trogna läsarna. Lite som att säga ”nytt namn = förvänta er något annat från mig”. Själv skulle jag bli väldigt besviken om jag plockade upp en bok av min favorit Jodi Picoult och hon plötsligt förvandlats till Marian Keyes.
Samtidigt tror jag att en författare som exempelvis Camilla Läckberg, som verkar attrahera läsare tack vare sin person, skulle kunna skriva en chick-lit exempelvis och bli lika älskad för det.

Nu undrar jag hur du tänker och vilka erfarenheter du har…

  • Hur viktig del av författarens varumärke är val av genre?
  • Hur tänker du kring genre? Har du ändrat i ett befintligt manus? Har du testat olika genrer?

/ Marie, mittskrivliv@gmail.com

Annonser