Att lyssna på författare som pratar om sina processer och författarskap är alltid intressant, men det finns en som i mina ögon och öron är intressantare än andra: John Irving.
Kanske för att han är så fantastiskt lätt att förstå sig på.

Amerikanen Irving har producerat mästerverk som ”The World According to Garp” och ”A Prayer for Owen Meany” och har en bakgrund som brottare, från tonåren tills han var 34 år tävlande han. Irving säger sig vara en hantverkare snarare än en intellektuell, vilket också märks i hans resonemang:

“The moment when a book is published the window when it’s available to the public and people are talking to you about it is very small. It’s over in a couple of months, but the book might have taken four, five, six, seven years. And the next book will take a comparable amount of time.
So I learned I think from wrestling that you better love the process itself you better love the practicing, the repeating the same move a hundred times with the same boring sparring partner.
An inch at a time, then crossing something out and moving this sentence here and taking that sentence and putting it there. It’s slow! People would fall asleep watching a writer write or a wrestler in practice. It was very important for me to, you know, to learn those things.”

John_Irving_by_Kubik_03
John Irving. Foto: Mariusz Kubik, http://www.mariuszkubik.pl (Wiki).
I dokumentären ”The World According to Irving” tar han emot i sitt hus iklädd mjukisbyxor och bakar pizza åt filmteamet. I en annan sekvens möter han upp på bryggan i sommarstugan… självklart i mjukisbyxor. Han reser i en sportjacka med texten ”fitnessdk”. Det finns ingen mystik, inget guldglimmande skimmer av den framgång han rönt, de avtryck han satt. Han har trots allt verkat som författare i snart 50 år och översatts till mängder av språk (svenska sedan 1981), men av det märks inget mer än klädsam erfarenhet.

Han har i alla intervjuer jag sett varit tillgänglig på ett sätt jag tycker att få författare är. Han koketterar inte med skapandets utmaningar, han är författarnas Jamie Oliver. Precis som Oliver har han det lilla extra, som ger en krydda åt såsen som är bortom oregano, vitlök eller vad man annars kan tänkas använda. Men receptet – verktygen, sättet att tänka, hacka, bygga, röra ihop – är i sig ingen hemlighet.

“Wrestling was the first thing that I wanted to be good at, to the degree that I was willing to make sacrifices and have a kind of dedication and discipline that certainly has been helpful to me as a writer, especially of long novels that need to be revised and rewritten many times. So, the idea that repetition, doing some small thing over and over again, is not boring, but is essential at becoming good at anything, any craft any sport. I learned first from wrestling before I saw my self seriously as wanting to be a writer. The idea that the process of writing is a lot like the practice of a sport, no one sees you do it no one is clapping. There is no win, there is no lose. It is just repetition, a kind of drilling. And it’s where you will spend most of your life as an artist or as an athlete.”

Det jag som aspirerande författare tyckte var extra bra med dokumentären var att den i detalj tittade på hans inställning till skapandet, att det kräver övning, övning, övning. Att den lilla framgång som syns, de korta stunderna högst upp på prispallen, föregås av oerhörda mängder träning.

“The time spent in actual matches, when engaged in wrestling against an opponent is nothing in comparison to the time you spend practicing with people who become overly familiar. Just as you become in the course of any book, so familiar with every sentence, every beginning, every ending, every middle, every chapter, every part. The sentences that cause you to go back to them again and again and again and rewrite them again and again, they’re always the same sentences.”

Han skriver sina romaner bakifrån, sista meningen, sista kapitlet först. I anteckningsböcker skapar han sina historier, Irving ser sig som en slags arkitekt som ritar upp berättelsen innan han skriver den. Han tycker också om att läsaren vet mer om karaktären än karaktären vet om sig själv, och vi som läsare väntar på att hen ska upptäcka det vi redan känner till.

Trots att Irving menar att han är en praktiserande hantverkare, så tillhör han i viss mån även den intellektuella världen. Han har genomgått studier i författande och varit universitetslärare. Så helt oskolad och självlärd genom wrestlingens nötningsmetod är han inte.

Han gör dessutom enorma mängder research och studerar de yrken som karaktärer i hans böcker har, eller de miljöer de verkar i, så till den grad att de som studerats känner igen sig själva i hans författande. Han låter tatuera sig – och tatuerar  – i studiesyfte.
Det är ett grundligt och noggrant arbete, John Irvings författande. Han lämnar inget åt slumpen, men gör sin research och sitt författande utan att ta stor plats ens i sitt förhållande med sin partner. Hans dedikation och samtidiga distans fascinerar.

First of all, I never know where the novel is going. So, it’s kind of a mystery for me and it’s fun because he’s researching something but I have no clue why (…) and he might say we’re going to Amsterdam and the red light district (…) But until he starts to read it to me, out loud, which he does during the process I really have no idea why we’re going to the places that we’re going.   

Janet Irving, partner & Johns agent

John Irving är i dag 74 år och har regelbundet kommit ut med böcker sedan 1968 och det har varit mellan två och fem år mellan utgivningarna. Hans författarskap visar på det han pratar om, målmedvetenhet och systematik, Irving väntar inte på att inspirationen ska hitta honom, han hittar den istället.

Jag tror på nötningsmetoden och Irvings tankar kring författandet bekräftar dess nödvändighet. Att skriva, skriva och skriva, att skriva om, skriva om och skriva om igen. Ett evighetsarbete som kommer att pågå för alltid, manus efter manus, oavsett om det sker på kammaren för ett fåtal ögon eller för en hel värld att se.

Tyvärr finns dokumentären (som visades på Svt2 i januari) inte kvar på Svt Play, men har du inte sett den och får chansen: ta den!

/ Marie, mittskrivliv@gmail.com

Annonser